HemNaturguidenBland grottor och älvdalar – så formades landskapet i Nordmaling

Av Rabbe Sjöberg

Artikeln ingick i Nordmalings naturguide och fälthandbok utgiven 2006


Nordmaling har allt! En omväxlande kust med öar och skär, klippor, sandstränder och strandängar; en odlad kustslätt som abrupt övergår i ett bergigt högland genomskuret av djupa älv- och ådalar. Utformningen och utvecklingen av detta vackra landskap har naturligtvis en geologisk förklaring. Denna sträcker sig flera årmiljarder tillbaka i tiden.

Berggrunden i Nordmaling utgörs till större delen av 2 000 miljoner år gamla glimmerrika skiffrar och ådergnejser. Genom dessa gnejser trängde för 1 900 miljoner år sedan vulkaniska magmor i form av urgraniter och gabbro/grönstenar. I Nordmaling finns dessa öster om Baggård bort mot Örsbäck. Mest kända gabbromassiv i trakten är annars Ångermanbalen i Bjurholm. Nästa period med vulkanism inträffade 100 miljoner år senare, när stora magmaintrusioner bildade de så kallade Revsundsgraniterna. Dessa bildar nu bergsområden vid Lidberget, Storrisberget och i den inre delen av kommunen. Perioden för 1 600–1 200 miljoner år sedan verkar ha varit orolig. Genom rörelser längs en urgammal djupspricka i vad som idag är Bottenhavet trängde magman upp genom sprickor i berggrunden. Den bildade de diabaser vi finner som ett stort fält på Järnäshalvön och ute på Kronören samt som smala sprickfyllnader längs Avafjällets och Storrisbergts branter.

Nordmalingslinjen

Hela Grundsundakusten, upp förbi Avafjället och Storrisberget, in förbi Sunnansjö är Nordmalings kanske mest storartade geologiska objekt. Längs denna linje inträffade för omkring tusen miljoner år sedan en mycket kraftig jordbävning, en förkastning, där hela området öster därom kraftigt sänktes. Rörelser längs denna förkastningslinje, Nordmalingslinjen, återupprepades vid flera tillfällen. Senast vid inlandsisens avsmältning för 9 500 år sedan. I skrivande stund har det visat sig att dessa rörelser orsakat byggtekniska problem för Botniabanan mellan Husum och Lögdeå.

Under den Tertiära perioden för 35–20 miljoner år sedan var klimatet tropiskt och tro det eller ej Nordmaling låg då nära ekvatorn men var på väg norrut. Det varmfuktiga klimatet orsakade en intensiv kemisk nedbrytning och tjocka vittringsjordlager bildades. Under de senaste 2,5 årmiljonerna har många nedisningar, som var och en varade i ungefär 100.000 år, kommit och gått. Vad dessa nedisningar främst orsakat är att den gamla vittringsskorpan sopades bort och återdeponerades som ett moränlager.

Under den senaste nedisningen, den s.k. Weichselglaciationen, var isen upp till 3.000 meter tjock. Tyngden av isen sänkte jordskorpan här i trakten med ungefär 800 meter! De första 500 meterna höjde sig under isens avsmältning. När den avsmältande isens kant låg ungefär vid Klöse reste sig de första öarna över havets yta. De ursprungligen moräntäckta öarna svallades av havets vågor tills bara det kala berget fanns kvar. Den del av ön som ej nåddes av vågorna behöll en kalottliknande hätta av morän. Så kallade kalottberg bildades. Ett av dessa kalottberg är Storåsen. Här visar moränkalottens nedre del den högsta kustlinjen (HK) som i Nordmalingstrakten är belägen 275 m ö h. Detta bör ha inträffat för ungefär 9.400 år sedan. Här, överst på de svallade berghällarna nedanför skogskalotten, börjar Nordmalings moderna historia!

Vad åstadkom då den senaste inlandsisen? En sak är klar. Den var inte den hyvel man en gång påstått. Isen föste med sig redan frigjorda klippblock från bergsbranterna men framför allt så omfördelade den de moräner som tidigare nedisningar avsatt. Oftast lades moränen som ett täcke men på flera ställen formade den genom sin rörelse avlånga ryggar, s.k. drumliner. Järnäshalvön och Hörneforskusten är rikskända för sina många och välformade drumlinområden. Åk vägen mellan Järnäs och Kråken så passerar ni tvärs över ett tiotal drumliner!

Smältvattnet från isen forsade fram i tunnlar under isen. Ofta följde dessa smältvattenstunnlar gamla älvdalgångar. Där istunneln öppnade sig mot havet minskades vattnets fart och rundslipade stenar, grus och sand avsattes i en rullstensås. Dessa är ej vanliga eller framträdande i Nordmaling. Rullstensåsar finns dock i Lögdeälvens dalgång mellan Klöse och Norrfors och i Leduåns dalgång uppströms Orrböle, där även vägen anlagts uppe på åsens krön. En väl utformad åssträcka finns även i Öreälvens dalgång mellan Hörnsjö och Bjännberg. Ett mycket speciellt område med dessa älvsediment finns även på Järnäshalvön mellan Järnäs by och Bredvik. Mycket tyder på att detta är rester av den isälv som följde Öreälvens dalgång. Naturligtvis går även här vägen uppe på åsen.

Både Lögdeälvens och Öreälvens djupa dalgångar är egentligen för stora för de älvar som rinner där i dag. Troligen är dessa dalgångar mycket gamla och rymde en gång mycket större älvar. En teori vill rent av göra gällande att Umeälven en gång rann i Öreälvens fåra! Under de århundraden som följde efter det att isen smält undan fylldes älvdalarna med tjocka lager av lerpartiklar och sand som älvens vatten förde med sig. När sedan landet rest sig så mycket att dalgångens botten låg på land började älvarna gräva sig ned i dessa avlagringar. Ju mer landet höjde sig, ju mer kunde älven nöta sig nedåt. I de nästan jämnkorniga sedimenten började älven ringla sig och söka sig nya fåror – älven meandrade. Det utlopp som Öreälven hade mellan Brattfors och Levar fick snart överges, varefter älven fick sitt nuvarande flöde ut i havet. Lögdeälvens forna delta vid Bruksheden fick också överges, och Leduån kunde i dessa sandlager utforma sitt eget meanderlopp. Såväl här som mellan Strömsör och Håknäsbacken ses även väl utformade strandvallar som trappsteg i sandheden. Dessa utformades vid årliga kraftiga stormar och av packis just när området bildade havsstrand. Dylika strandvallar kan även ses i klapperstens fälten.

Även i högre belägna områden skedde dramatiska händelser. Vid den tid som HK utformades vid Storåsen var landhöjningen så stor som 40 cm per år! Denna snabba landhöjning orsakade flera mycket kraftiga jordbävningar, speciellt efter Nordmalingslinjen (Lidberget, Storrisberget), där rörelser skedde såväl efter förkastningslinjen som efter gamla, delvis utvintrade diabasgångar och nya klyftor i berget bildades.

Ett par tusen år senare hade landet höjt sig så mycket att havets bränningar kunde slå mot dessa bergsstup. Bränningarnas kraft mångdubblades när den koncentrerades i de smala klyftorna, som öppnade sig rakt mot havet. Med bränningarna fördes sand och stenar frisvallade från den av inlandsisen avsatta moränkappan längs bergets fot. Stenarna slog som hammare mot klyftornas väggar och utvidgade dem. Sanden finslipade väggarna. Ju mer klyftorna närmade sig strandnivån, ju större blev bränningarnas kraft och påverkan. Klyftorna utvidgades och utrundades och allt mer slipande material kunde föras in i dem.

Till slut nåddes den kritiska tidpunkt när klyftornas botten låg vid själva stranden. Allt färre bränningar slog in i vad som nu var rundslipade grottor. Allt mindre sand och stenar kunde föras in i dem för att utföra sitt slipande arbete. I stället var det en annan del i bränningarnas arbete som kom att dominera. Sugverkan hos den retirerande vågen drog med sig material till större djup. Klyftorna rensades successivt från block och sand. Block från moränkappan vid bergsfoten sögs mot allt större djup. Det slipade berget frilades. Hällarna var slipade i vackra grytformer, rännor och fristående urbergsraukar.

Berget var nu så kalspolat att bara tallar var de enda träd som kunde slå rot, och söka sina rötter ned i smala fuktiga sprickor. I skyddade sänkor fanns lite morän kvar, där granen så småningom kunde börja bilda skog. Kvar av moränkappan fanns bara klapperstenfält, där allt finmaterial hade förts bort av vågorna. Fälten var så sterila att det dröjde många, många tusen år innan växtligheten började få fäste.

Vad som här beskrivits är den kortfattade historien om hur grottorna i Lidberget och Storrisberget formades efter den senaste istiden. Grottorna kallas i vetenskaplig terminologi för tunnelgrottor och i hela landet är endast ett knappt hundratal kända. Av dessa finner vi ett tiotal i Nordmaling. Klapperstensfält finns lite här och var i socknen. Fina exempel är den i dag aktiva Långroudden, sydsluttningen på Ålidberget innanför Lögdeå och på sydostsidan av Kälsmyrberget – Degerberget vid Mullsjö. Det ur moränen svallade materialet lade sig tillrätta som mjukbottnar i havet. Med den fortsatta landhöjningen bildade dessa bördiga jordbruksmarker som mellan Ava och Levar, Bredvik och Järnäs.
Vi är nu inne i vår egen tid. Landhöjningen har stabiliserat sig kring 0,8 cm per år. Småbåtshamnar kommer att fortsätta att grundas upp och vi får finna oss i att våra sommarstugor förlorar mera av havskontakten. Ett och annat mindre jordskalv kan vi räkna med men det är ingenting att oroa sig för. De stora förändringarna av landskapet utförs nu av människan.

Rabbe Sjöberg, fil. dr. i geologi, fil.lic. i geomorfologi. Grottforskare med Nordmalingsförflutet.

 

 

 

 

 

 

Logga in

Registrera

Dina personuppgifter kommer användas för att förbättra din upplevelse på webbplatsen, hantera åtkomst till ditt konto och för andra ändamål som beskrivs i vår integritetspolicy.

Already have account?

Glömt lösenordet

Ange ditt användarnamn eller e-postadress. Du kommer att ett mall som innehåller en länk för att skapa ett nytt lösenord.