Natur i Leduåns dalgång

Den lilla skogssjön Stensvattnet, strax norr om byn Bjärten, räknas som Leduåns källa. På sin väg ned mot havet avvattnar ån flera sjöar. I Bjärtsjön finns ett antal öar som är värda ett besök. En av dem är Granholmen, där en gam-mal fångstgrop finns att se, och på en vägg i Långviken kan man studera inskriptionen ”Finlandia” med kyrilliska bokstäver. Det är antagligen finnar med rysk bakgrund som har bott där och gett uttryck för sitt ursprung – och kanske hemlängtan.

Från 1700-talet och framåt har Leduån varit en källa till liv och arbete längs dalgången. Under järnbrukets storhetstid i Olofsfors var kolning i skogarna runt omkring en livsavgörande näring. Rester av kolbottnar syns än idag lite varstans i landskapet. Brukets högborg var naturligtvis masugnen i Olofsfors. Men även uppströms fanns smedjor som bidrog till de stora framgångarna för industrin från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

I början av 1900-talet utnyttjades Leduåns vattenkraft för elproduktion. I Leduåfors byggdes ett kraftverk som försåg såväl bruket som Nordmaling och Levar med elström. Det var 1913 som Nordmaling fick tillgång till den nya tekniken och i samband med detta kunde man också sätta upp den första utomhusbelysningen.

I sjöarna i vattensystemet är det gott om abborre, gädda, lake, mört, siklöja och nors. På grund av ingreppen som gjordes i Leduån i början av 1900-talet kan lax och öring inte längre vandra från havet till lekplatser i ån. De örings stammar som nu finns är alltså stationära.