Artikeln ingick i Nordmaling naturguide och fälthandbok utgiven 2006
Vilka referenser har du när du besöker en grotta? Hur reagerar du när du efter många, många år återser en urbergsgrotta du en gång upptäckt? Jag misstänker att den vanligaste reaktionen är: ”Var den inte större?”.
I början av min grottkarriär, i mitten av 1960–talet, bodde jag i Nordmaling, den där socknen som ligger i Ångermanland, fast i Västerbottens län. Jag bodde då på den väg som från kyrkan leder upp mot vattentornet. Dit gick den vanliga kvällspromenaden. Jag hade vid den tiden besökt Räckebergskyrkan, återfunnit Tjuv-Antes grotta och flera andra tunnelgrottor i socknen. Mina grottögon hade intalat min hjärna att så skall grottor se ut. Hålor under och mellan stenblock räknades liksom inte.
Naturligtvis hade jag på mina promenader upptäckt hålorna under och mellan blocken vid nordbranten i Vattentornsberget. Men de räknades liksom inte. Jag anmälde dem inte till Leander Tell när han arbetade med supplementen till Grottor i Sverige. Ej heller blev det någon grottblankett skriven, när vi började med dessa. Varför skulle jag skriva något om sådana där småhål under slumpvis nedfallna block?
Med åren ökade mina kunskaper om svenska grottor och vad som är en svensk normalgrotta. Inte minst ökade mina kunskaper om vilka processer som bildade dessa grottor. Leander Tell hade så rätt när han talade om att en grotta inte behöver vara stor för att vara intressant. Det var en gammal rutinerad grottforskares visdom!
Hösten 2005 fick jag anledning att återbesöka Vattentornsberget i Nordmaling. De där grottorna jag nonchalerat återsåg jag nu med helt andra och kunnigare ögon. Bergsbranten bestod av stora klippblock förskjutna någon halvmeter från det fasta berget. Mellan dessa fanns ett flertal, väl besökta grottor. Inte kom jag ihåg att grottorna var så här stora! Grottornas drygt meterhöga ingångshål ledde in till grottgångar på mellan fem och femton meters längd. På grottornas botten hade kanterna på många av blocken rundslipats.
Grottbranten var vänd mot norr. På de släta hällarna uppe på bergskrönet fanns vackra isräfflor. Grottbranten var riktad rakt mot isriktningen. Här borde ha varit en rundslipad stötsida, istället fanns ett femmeters bergstup med förskjutna block. Den glacigena plockningen skulle ha skett på bergets sydsida men den var morän– och bostadshusklädd. Klippblocken hade således frigjorts efter det isen smält bort. De svallade blocken visade att grottorna fanns när det låga berget steg ur havet för bara 3 000 år sedan. Det kunde ej röra sig om abrasiv plockning. Vågorna borde dessutom ha slagit in från vinkeln väst–sydost och ej mot nordbranten. Enda möjliga genes som kvarstod rörde sig således om seismotektonik.
De förut så ointressanta grottorna i Vattentornsberget visade sig således både ha en intressant genes och vara större än en svensk medelgrotta. Medellängden på alla våra grottor ligger på omkring fem meter. Om detta hade jag inte en aning för 40 år sedan.
Vad lär vi oss av detta? Främst att Tells visdomsord står sig. En grotta behöver inte vara stor för att vara intressant. Vidare att med ökad kunskap ser du så mycket mer och att det där du i ungdomligt oförstånd nonchalerade kanske var mycket bättre än du minns.
Rabbe Sjöberg, fil. dr. i geologi, fil.lic. i geomorfologi. Grottforskare med Nordmalingsförflutet.