Växtligheten i Nordmaling – ett land med två ansikten

Av Stefan Ericsson

Artikeln ingick i Nordmalings naturguide och fälthandbok utgiven 2006.

Nordmalings kommun kan grovt delas in i två zoner med rätt olika förutsättningar för växtligheten: den bottniska kustslätten i sydost och Norrlandsterrängen i nordväst. Intill länsgränsen i sydväst är gränsen mellan zonerna knivskarp och går precis ut till havet. När man färdas norrut efter E4:an passeras denna gräns strax efter avtaget mot Ava, och landskapet förändras som genom ett trollslag. Man lämnar de sista utposterna av ”Höga kusten–natur” bakom sig, och ett panorama öppnar sig med ett betydligt ﬂackare landskap. Under den vidare färden ser man hur de branta bergen drar sig allt längre inåt landet, och när man så småningom når gränsen mot Umeå har man för länge sedan förlorat dem ur sikte. Kustslätten når där några mil inåt landet, men genom att landet höjer sig mer gradvis är dess inre gräns diffus och svårare att dra här.

Kustslätten är till största delen mager och enahanda med en fattig ﬂora. Orsaken är den sura gnejsberggrunden med pålagring av likaledes sur morän, och det faktum att marken knappast sluttar. Sådan mark är oftast urlakad från näringsämnen och saknar förutsättningar för en rikare växtlighet. Inom Norrlandsterrängen däremot, där berggrunden är något mer varierad och landskapet uppvisar stora höjdskillnader, ﬁnner man en mosaik med både rik och fattig vegetation: rik i de långsluttande liderna där markvattnets rörelse utför slänterna skapar s.k.översilning, eller där mer basiska bergarter, populärt kallade ”grönstenar”, gör markreaktionen mindre sur; fattig uppe på de höjdryggar som kalspolats av vågor under de skeden då ryggarna utgjorde strand när landet långsamt höjde sig ur havet. I kommunens inre delar, där ryggarna är så höga att de aldrig nåtts av havets vågor, d.v.s. ovanför den s.k. högsta kustlinjen, täcks höjderna av osvallad morän som åter ger förutsättningar för en ställvis rik ﬂora. Skogsmarken på kustslätten täcks i allmänhet av ris som lingon och blåbär, medan örterna är fåtaliga och gräsen få. Myrarna är plana och domineras av tuvull, ängsull och ett fåtal starrarter. Rismossar med klotstarr, odon, skvattram, hjortron, dvärgbjörk, och i kanterna bindvide, är vanliga. Om man undantar älvdalarna och bymarkerna, ﬁnns den rikaste ﬂoran på slätten i regel vid bäckar. En gång fanns här även gott om sumpskog som kan förmodas ha haft en intressant ﬂora, men eftersom nästan all mark dikats är sådana skogar numera mycket sällsynta. En kvarvarande sumpskog, Långrumpskogen sydväst om Torrböle, har avsatts som reservat, men kärlväxtﬂoran där innehåller knappast något anmärkningsvärt.

Inom Norrlandsterrängen är skogsmarkens ﬂora mer varierad. De mer krävande arterna ekbräken och midsommarblomster är vanliga, och örtinslaget är större. I de ofta fuktiga nordsluttningarna ﬁnns rikligt med ormbunkar och stora bestånd av torta. Söder om Ava växer faktiskt denna högört, av många felaktigt betecknad som en fjällväxt, längs bäckar ända ned till havet. I de klimatiskt mer gynnade sydsluttningarna ﬁnner man allmänt värmekrävande arter som örnbräken, vispstarr, trolldruva och nattviol, och på några platser kring Mullsjö och Hörnsjö t.o.m. vitsippa. Myrarna är ofta sluttande, och sluttande myrar är nästan alltid rikare än plana. Egentliga rikmyrar saknas dock helt inom kommunen.

Havsstranden

Kustslätten må vara mager, men närmare havet händer det något. Själva kusten, som i Nordmaling är ﬂikig och har en liten skärgårdsbård, innebär närmast en explosion i artrikredom. Olika strandtyper avlöser varandra: exponerade stränder med klippor, eller oftare med block, växlar med skyddade vikar med rik vattenﬂora och vida strandängar, och varje strandtyp har sin egen ﬂora. Vid högvattenmärket bildas dessutom ställvis driftvallar av uppkastad blåstång och blåsäv, vilka bildar grogrund för en rad arter som kräver ett näringsrikt underlag. Vissa år kan man också, om vindar och strömmar varit de rätta, på vallarna hitta plantor av långväga gäster som kommit drivande som frön och grott, t.ex. vejde, marviol och ﬂera svårbestämda mållor. Landet höjer sig alltjämt ur havet, så myrar och sumpskogar bildas fortlöpande. Myrarna är till en början ganska rika, men urlakas snabbt från näringsämnen och övergår rätt snart till det mer triviala. Längs nästan alla stränder avancerar samtidigt en bård av gråal, eller som på Drivan, klibbal, och inne i denna albård är ﬂoran mycket rik. Detta kommer sig av det slöseri på näringsämnen som alarna bjuder på innan de, efter en enda generation, ger vika för den avancerande skogen som faktiskt är en ung urskog.

Alarna, med sina kväveﬁxerande bundsförvanter i särskilda rotknölar, är specialanpassade till just detta: att ta över ny mark och skapa en jordmån. Inga andra träd klarar det här, och därför skall man vara rädd om alarna på stränderna. Ja, om sanningen skall fram, så ﬁnns det i Nordmaling även en särskild buske som också kan konsten att ﬁxera luftkväve, nämligen havtorn, men den upptar i regel endast små arealer ute på exponerade uddar. Havtornets förtjänst är alltså inte att bilda mylla, utan de underbara, sura bären som är så lömskt svåra att plocka.

Nordmalings strandﬂora är inte bara rik i förhållande till kustslätten i övrigt, utan även i förhållande till den brantare kusten i övriga Ångermanland. Faktiskt måste man ända ned till Gävlebukten för att åter ﬁnna stränder med samma rikedom av arter. Flera ovanliga strandarter har också sin nordgräns eller sydgräns här, så Nordmaling är gynnat i det avseendet. Dessutom ﬁnns här en specialitet: en art som för närvarande har sin enda kända svenska växtplats inom kommunens gränser – ishavshästsvansen. En population av denna arktiska växt blev efter istiden kvar i norra Östersjön, i huvudsak längs ﬁnska kusten, men de kända svenska bestånden har alla varit små och har så småningom dött ut. Glädjen var därför stor när ishavshästsvansen 1996 återupptäcktes som svensk vid Njurviken och Inneravan öster om Kronören. För att trivas behöver ishavshästsvans en skyddad brackvattenvik med mycket mjuk botten. Genom landhöjningen avsnörs dock så småningom sådana vikar från havet och blir till sjöar eller myrar, så den ﬂora som ﬁnns där, och den omfattar rätt många arter, måste vara beredd på att ﬂytta sig. Ishavshästsvansens vikar är ännu förbundna med havet, så den mår fortsatt bra och verkar t.o.m. ha ökat, men på lång sikt är den dömd att försvinna.

Älvdalarna

Kommmunen är välsignad med två i det närmaste orörda skogsälvar, Lögdeälven och Öreälven. Älvdalarnas ﬂora avviker från omgivningens, och älvarna utökar därmed artrikedomen betydligt både inom Norrlandsterrängen och på kustslätten. Många arter ﬁnns inom kommunen endast i älvarnas omväxlande strandzon, särskilt vid forsar, och om älvarnas naturliga vattenståndsrytm skulle skadas skulle ﬂera av dessa växter försvinna. Några arter vid älvarna är också direkt ovanliga, t.ex. de vid båda älvarna förekommande kung Karls spira och älvsallat, den senare är dock ovanlig vid Lögdeälven. Den mest speciella älvväxten är mandelpil, vilken inom Västerbottens län enbart ﬁnns vid Öreälven.

Inom Norrlandsterrängens område är älvarnas lopp djupt nedskurna, och dalsidorna kantas av djupa raviner. I ravinbottnarna ﬁnns ofta en lundartad lövskog med frodig vegetation, och här förekommer, särskilt längs Lögdeälven mellan Norrfors och Hyngelsböle, ﬂera ovanligare arter såsom springkorn, köseven och storgröe. Lögdeälvens mynning är kanaliserad och rätt ointressant ur botanisk synvinkel, medan Öreälvens delta är friare och vildare med vida lövskogar och gamla åfåror med rikare ﬂora.

Kulturens marker

Det är inte lätt att föreställa sig hur Nordmaling skulle se ut om alla spår av kultur plötsligt skulle försvinna, och inte minst gäller detta växtligheten. En stor del av de växtarter som vi betraktar som självklara och helt naturliga, skulle nämligen plötsligt saknas. Arter som prästkrage, rödklöver, timotej, brännässla och ytterligare några hundra av kommunens växter, är i själva verket levande kulturspår utan egentlig hemortsrätt i vår ﬂora. En sak är säker: skulle dessa växter inte ﬁnnas här, så skulle havsstrandsﬂoran än mer tydligt avteckna sig som den artrikaste inom kommunen. För kulturmarksväxterna hör framförallt kustslätten och älvdalarna till, med utposter i odlingsbygder och äldre fäbodmarker som ligger kringströdda inom Norrlandsterrängen. Några av de arter som vi nu närmast betraktar som kulturföljare förekommer dock förmodligen helt ursprungligt i skärgården. Gråbon, renfanan och gårdsskräppan på fågelskären har med all sannolikhet funnits där innan odlingen kom till bygden.

Det är nu inte enbart odlingen som medfört att nya arter kommit hit, många har via samfärdseln spridits till hamnplatser, järnvägsbankar och vägkanter. Än idag sprids nya inkomlingar längs vägar, på odlingsmark, och i stort sett överallt där människan är närvarande. Dessa växter kan antingen vara aktivt införda, t.ex. genom utsåning på vägkanter eller som rymlingar från trädgårdar, eller vara införda passivt, t.ex. som ogräs, som förorening i gräsfrö, som ”liftare” i jordtransporter eller på fordon.

Floraförändringar

Ett påstående som kanske verkar underligt, är att även om många växter numera är hotade har det säkert aldrig funnits så många kärlväxtarter inom Nordmaling som det gör idag. Tesen kan tyckas vara svår att bevisa, eftersom någon fullständig genomgång av kommunens ﬂora aldrig har gjorts. För att styrka den kunde man kanske tänka sig att utgå från Artedis berömda förteckning över växter kring Nordmaling skriven 1729 (se Fries 1985), men tyvärr är hans beskrivning så fragmentarisk att den inte räcker för en jämförelse. Vi behöver alltså även använda information från vad som är känt om kommunens arter från andra håll i Sverige.

I själva verket beﬁnner sig ﬂoran aldrig i balans: en långsam förändring pågår ständigt, och snabbast förändras kulturﬂoran. Förändringarna i den naturliga ﬂoran sker dock så långsamt att man kan bortse från dem i vår jämförelse. Även om antalet förmodat naturliga arter har ökat kan nämligen knappast någon påvisas ha dött ut inom kommunens gränser, och de ﬂesta av de som tillkommit under senare år har antagligen i de ﬂesta fall bara varit förbisedda. Vi räknar därför med status quo för den ursprungliga ﬂoran. Kvar blir då människans följeslagare, varav ett stort antal arter inkommit i landet först långt efter det att Artedi skrev sin förteckning. Exempel är alla de växter som spridits hit via järnvägstraﬁk, bilism, ballasttransporter i samband med 1800–talets stora virkesexport, inköpt utsäde etc., spridningssätt som alla var okända för mindre än 200 år sedan, och nya arter hittas ständigt.

Många av de växter som infördes i samfärdselboomens början kunde inte överleva i Nordmaling och ﬁck därför aldrig fäste, andra blev allmänna och känns bekanta, t.ex. backskärvfrö och gatkamomill. Men det ﬁnns också några arter som i och för sig bitit sig fast hos oss men haft svårt att sprida sig vidare, och de står i regel på just de lokaler de ursprungligen infördes till. Sådana platser, t.ex. Notholmen och Olofsfors, bör betraktas som levande kulturminnen över ﬂorans förändring och är ofta nog så intressanta att se närmare på.

Stefan Ericsson, föreståndare för Herbatium UME vid Umeå universitet och ordförande i Västerbottens läns Botaniska Förening.