Galgbacken, Levar

Denna sten fanns tidigare vid Levars avrättningsplats som låg i närheten. Stenen flyttades hit när Botniabanan skulle byggas. En av de sista gångerna den användes var 11 december 1844 när drängen Peter Olofsson från Nordsjö halshöggs. Läs nedan vad som hade hänt.

Notis för Dorotea Johannas död i kyrkboken (Nordmaling F:2 (1818-1882) Bild 46):

kolaren Eric Gustaf Svenssons Dotter, Dorothea Johanna, mördad av Drängen Peter Olofsson född i Djupsjö, men för året skattskrifven i Nordsjö

Tyko Lundkvist skriver i sin bok Av ris och rot (sid 28-29):

Dådet på Storänget

Till Lögdeå by hör en gård, som kallas för Storänget. Den ligger vid fjärden mellan Rönnholm och Kronörn. Hit kom på 1770-talet en brukskolare, som hette Erik Forsberg f. 1730.

Vi skall här beskriva en händelse som inträffade söndagen den 8 september 1844 och som säkerligen lät tala om sig länge. Som åbo på Storänget bodde vid denna tid den unge bonden Erik Gustaf Svensson från Bergsjö och dennes hustru Anna Magdalena, Johan Asmundssons dotter från Hyngelsböle, som varit fosterdotter hos Jonas Forsberg f. 1787, en sonson till den förste Forsberg.

Denna söndag skulle hustrun kyrktagas efter sonen Erik Olofs lyckliga födelse i juli. De båda makarna och fostermodern Anna Dorotea samt äldsta dottern Anna Erika rodde därför över fjärden till kyrkan. Hemma stannade dels den gamle förmånsgubben Jonas Forsberg och en ett och ett halvt år gammal flicka Dorotea Johanna samt den nyfödde pojken, dels två unga pigor.

Forsberg hade förberett sig att fara ut på en fisketur men blev hindrad genom att några bekanta från bruket kom och hälsade på och stannade till kl 5 på em. Då for gubben ut i båten och tog med sig ena pigan till roddhjälp. Hemma blev således endast en 17-årig piga och de två små barnen.

Storängetfolket hade några år tidigare haft en dräng, som hette Per Olsson från Nordsjö. Nu kom denne helt plötsligt över skogen på besök. Efter att ha förhört sig om husbondfolket överföll han pigan med en träpipa och slog henne så hårt i huvudet att hon föll men reste sig och sprang ut mot sjön för att se om någon roddare syntes, som kunde hjälpa henne. Till närmaste gård var det nämligen en fjärndels mil.

Men Per Olsson hann upp flickan och slog henne upprepade gånger i huvudet så att hon blödde ymnigt. När hon sedan fallit ned på marken, trampade han över bröstet, så att hon förlorade sansen. Sen drog han upp henne till stugan ”sannolikt för att om lifsgnistan åter skulle tindras upp riktigt utsläcka den”, står det i ett tidningsreferat. Nu började barnen gråta, och i förargelsen över detta krossade han huvudskålen på flickan med sin träpipa. Därefter gick han lös på pojken i vaggan och slog honom så hårt att blodet trängde ut genom örgången.

Nu kunde han övergå till den planerade stölden och sedan han tagit vad han eftertraktat, drog han in pigan i rummet, där det fanns en säng med dunkläder och på väggarna hängde bomullsklänningar och annat eldfängt gods. Sedan han slängt två eldbränder i sängen, tog han stöldgodset och drog av gårde i tro att elden skulle utplåna alla spår av vad som skett.

Emellertid återfick flickan sansen och lyckades släcka eldbränderna och sedan krypa på golven bort till det rum där den lille låg och skrek. Hon lyckades lägga honom i sitt knä. I denna ställning och blödande påträffades hon nära vanmakt, när gårdsfolket återkom. Den unga mannen höll på att förlora förståndet av chocken men ”uppehölls på branten af förtviflans afgrund genom religionens tröstegrunder”. Hon var syster till den kände läsaren Jakob Jansen i Hyngelsböle.

Eftersom pigan kunde berätta om det inträffade, kunde länsman Nils Nolund redan på måndagsafton gripa mördaren i närheten av Sunnansjö på väg till sin bror i Salberg, där han även själv var skriven. Per Olsson hade även tidigare varit straffad för stöld och fick den gången 40 par spö. Han var stark och robust, 33 år gammal. I början nekade han till allt, men då han fått höra att pigan levde och vittnat om händelsen, så fann han för gott att erkänna, och han dömdes till livets förlust. Hans nådeansökan avslogs.

Den 11 december samma år blev det avrättningsdag. Han fick åka fångskjuts från Umeå till Nordmalings häradshäkte. Därifrån sände han bud till pigan i Storänge och bad att få träffa henne. När hon infunnit sig, bad han henne om förlåtelse och skänkte henne en bibel och en mindre andaktsbok, som han köpt för vad han sparat under sin fängelsetid.

Kl. 11 på förmiddagen halshöggs Per Olsson på Levars galgbacke. Han gick med kristlig undergivenhet sin död till mötes, ”dock lärer tillkännagivit sig i hans åtbörder en viss omedveten oro”. Enligt en annan uppgift skall han under färden från Vallen till Levar ha sjungit med vacker och klar röst flera psalmer.

Detta var troligen sista gången bilan gick på Levars galgbacke.