Redan 1975 skapades naturreservatet på Kronören. År 1984 utökades området att omfatta större delen av halvön och kompletterades då också med Drivören. Områdets flora, fauna och geologi har ett stort nationellt värde just här.
Kronörenhalvöns sydspets, Långroudden, hör till reservatets mest särpräglade delar. Den påtagliga prägeln av exponerad kust och drumlinlandskap är väldigt tydlig. Vind, vågor, issprängning, isskruvning och även inlandsisens mäktiga krafter har skapat både klapperstensfält och kalspolade klippor. På klipporna finns isräfflor och vattenfyllda hällkar och på klapperstensfälten kan man hitta rester av enkla och tillfälliga boningar som tidigare generationer fiskare använde.
Den geologiskt intresserade kan också studera hällarnas sliriga gnejs som är genombruten av ljusa och mörka band av andra bergarter.
Vandringsleden på Långroudden
I det yttersta bandet breder ett vidsträckt klapperstensfält ut sig över området och innehåller en mängd spännande läm-ningar och växter. En spångad led tar besökaren till ett antal fornlämningar, bland annat tomtningar, en labyrint och en kompassros.
Landmärkena är rester från säljägare och fiskare på 1500–talet. Den spångade leden går i en slinga runt udden och är försedd med informationstavlor längs vägen. Längre ut på udden blir kargheten allt påtagligare. Här växer på sina ställen gott om havtorn och på hösten lyser de brandgula bären i den karga omgivningen. Trots utsattheten finns en rikt blommande strandäng i en av de skyddade vikarna, med riklig förekomst av strandveronika och strandaster.
Till Långroudden brukar också fågelskådarna söka sig under vår, höst och vinter eftersom udden med sitt. ex.ponerade läge ofta erbjuder goda möjligheter att se sträckande eller stationära sjöfåglar. När isen ligger utanför Umeås kust och alla trutar, svanar och änder är som bortblåsta från det tysta vinterlandskapet brukar Långroudden vara ett bra alternativ för den som söker ornitologiska upplevelser vid havet. Här lägger sig isen sällan.
Kronören är också klassisk havsörnsmark. Ett av de första par som etablerade sig i Västerbotten–Ångermanland på 1970–talet sedan arten varit borta under några årtionden, byggde sitt bo i Kronörens gammelskogar. Idag finns det fortfarande kvar en hel del sådana både inom och utanför naturreservatet.
Vandring till Godhamn och Vedhällan
En annan markerad och lättgången vandring inom reservatet tar sin början vid den stora parkeringsplatsen ett par kilometer före vägens slut. Leden går genom skogs– och hällmark och nära fågelrika stränder. Johan Elmberg skriver i boken ”Fåglar i Nordmaling och Bjurholm” att ”Kronören är en av de få platser i Sverige där man till fots kan se mer än 100 fågelarter på en morgon”. Både havsörn och fiskgjuse häckar i området.
Vandringsleden följer till stor del en gammal skogsstig till Godhamn, ett fiskeläge som var i bruk in på 1900–talet. Dit flyttade fiskarna med familjer under somrarna medan strömmingsfisket ägde rum. Katarina Sörlin berättar om hur hennes pappa Kalle Öberg och farföräldrarna flyttade till fiskestugorna om somrarna för att bedriva fiske. Familjerna hade med sig en ko eller en get och bodde i enkla ”kokhus”. Reglerna för fisket var noggranna, ingen fick t. ex. lämna Godhamn för att lägga ut sina skötar före ett visst klockslag.
Enda kända växtplatsen för ishavshästsvansen
Kronören är unik också i en annan bemärkelse. Här finns, som Stefan Ericsson skriver i sin artikel, den idag enda kända svenska växtplasten för ishavshästsvansen (Hippuris tetraphylla). Det är en strandväxt som tidigare också växte i det västerbottniska Sladans naturreservat. Ishavshästsvansen, som växer som en upprätt svans i det grunda vattnet utanför stranden, finns i viken mellan Storsandskäret och fastlandet.
Svenska 
English (UK) 
Deutsch